Foto: Disa Persson
Jag såg honom på en utställning som YFO hade på Svenska Mässan 1997. Jag gick dit för jag ville se Anton Corbijn. Sidibé hade inte fått sitt pris då. Jag tyckte han var kul med sina udda foton och bakgrunder, så olikt hur vi fotograferar här i väst. Har man en gång sett Sidebés fotografier glömmer man honom aldrig.
Jag läste nyligen om honom i DN och fick reda på att han också vunnit Guldlejonet för "Lifetime achievement" på bienalen i Venedig 2007. Nu är han åter aktuell med en utställning på Lichfields Studios i London.
Jag vet inte vad det är som gör att han vunnit så mycket priser. Hans bilder är förvisso ett tidsdokument från 1962 och fortfarande, på en plats som vi inte är bekanta med (i alla fall är inte jag det). Men när man ser hans bilder så är det uppställda människor som står mot helt galet konstiga fonder, och dom är ju inte särskilt konstnärliga, men dom har ett speciellt språk, ett "Bamaki-språk", det kanske är därför. Det är nytt för oss. Ungefär som när man började måla naivistiskt, om ni hänger med på min tankegång.
Jag gillar hans bilder jättemycket, men förstår inte hur han kunde vinna Hasselbladspriset.
Jag lånar denna bilden för att ge er en idé om hans bildspråk. Här har han dragit in en vespa i sin studio och ställt den mot en av sina udda bakgrunder.
Jag tror inte att det hade fungerat hemma hos oss, men det är coolt när man ser det så här, eller vad säger ni därute i cyberspace?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar